Det otänkbara
I slutet av juli vart Nelix dålig på att äta. Han vart allt mer kräsen och åt nästan bara kattgodis. Han verkade keligare än vanligt men annars var det inget konstigt. Sen slutade han äta helt. Han fullkomligt rasade i vikt. I augusti uppsökte vi veterinären och man tog en massa prover och undersökte honom. Inget verkade vara fel på honom. Han var uttorkad och fick dropp och komma hem igen. Trodde han skulle piggna på sig. Men inte...
Han varken åt eller drack så jag matade honom med vätska. Några dagar senare var vi tillbaka till veterinären. Den här gången till en annan. Nya prover, dropp, röntgen. Inget verkade alarmerande men ena njuren var lite ojämn. Man tog fler prover och fortsatte fundera vad som kunde vara fel. Troligen njurfel.
Veterinären valde dock att remittera oss till ett Djursjukhus i Luleå. Dit fick vi fara på en onsdag.
Nu gick allt snabbt. Man tog nya prover. Rakade hela magen. Tog biopsiprov, ultraljud och la in en sond för att han skulle få i sig näring. Vi fick lämna kvar honom och fara hem. Det sista jag gjorde var att pussa min prins på nosen när han låg nersövd med nyrakad mage och såg eländig ut.
Kände mig dock trygg eftersom vi vart så väl omhändertagna och man gjorde verkligen allt för att hitta felet på Nelix.
På torsdagen ringde veterinären om provresultaten och berättade att man misstänkte FIP. Något jag aldrig hört talas om tidigare. Började googla och hoppades innerligt att dom skulle ha fel. För det finns inget bot. Ännu.
På fredag eftermiddag ringde man från djursjukhuset igen. Dessvärre kunde man konstatera att allt pekade mot den förhatliga diagnosen. Jag var då tvungen att ta det fruktansvärda beslutet att låta min drömprins somna in. Endast 1 år och fyra månader gammal....
Obduktionssvaret kom sju veckor senare. Vi hade tagit rätt beslut. Men vad hjälper det? Jag saknar honom så fruktansvärt mycket.
